När stocken urholkades – föddes Torsösnipan
Genom mänsklighetens historia går en gemensam nämnare mellan forntid och vår tid! Nämligen behovet av att sträva framåt. Urbefolkningen lyckades med bedriften att i flytetyg av allehanda slag via vattnen ta sig till andra länder och nya miljöer. Drivkraften bakom dessa resenärers vedermöda var givetvis att hitta möjligheter till ett drägligare liv.
Vandringar på landbacken skiftades mot resor över vatten. I det senare fallet krävdes någon form av flytetyg Att sittande gränsle över en rejäl timmerstock och därmed låta sig föras vidare av strömmande vatten till okända domäner, var givetvis ett ytterst vanskligt sätt att ta sig fram på. Stocken blev så småningom urholkad! Stockbåten var född! Utvecklingen gick långsamt, men en vacker dag spred sig tekniken att bygga farkoster i en teknik som än i dag används. Det gäller klinkbyggda snipor, tre eller flera bord, som gav en lätt och sjöduglig båt att hantera i vardagens id vid kust och i skärgård. Omedelbart snuddar tanken på vikingaskepp, dess storlek och form.
Ett bra steg fram i tiden och vi ser ett Sverige utvecklas i alla avseenden. Vår rika natur och dess företräden blir givetvis en bas för livsuppehållande verksamhet. Skärgårdar och kuster var attraktiva områden. Där fanns föda att hämta i såväl skogar som i vattnet. Verksamhet på vattnen krävde en båt. Detta medförde att det byggdes båtar runt om i vårt land.
Utvecklingshistorien, om vad som numera kallas allmogebåtar, skulle kräva allt för stort utrymme om hela dess fantastiska betydelse detaljerat skulle berättas. Inte minst i vår skärgård d v s Öriket Torsö, har snipan haft en mångfacetterad användning och stor betydelse för livet ute i övärlden.
I svensk litteratur finns en förhållandevis diger berättelse om allmogebåtar. Dock kan det konstateras att just Torsösnipan inte har fått någon mer framstående plats. Detta med ett undantag. Det gäller den bok som utkom på Båtdokumentationsgruppens förlag 1985. Bokens titel är kort och gott Torsösnipan. Bokens drygt 50 sidor innehåller inte bara redogörelser för Torsösnipan utan snuddar också vid båtar skapade i andra orter runt innanhavet Vänern.
Först ska sägas att kärnan i boken är uppgifter som Kristina Johansson, Mariestad, insamlat och som resulterade i en icke publicerad uppsats.
Texter och illustrationer ger en bra bild av snipbyggartraditioner ute i vår skärgård. Vi möter vi båtbyggare som August Andersson i Sandbäcken, Birger i Sandbäcken och August Ramberg alias August på Holmen.
Visserligen kan det tyckas magert att snipbyggarnas idoga arbeten inte dokumenterats i tillräcklig grad alltmedan deras byggen dukat under av slitage och röta! Sannolikt har snipan som båttyp funnits i vår skärgård sedan långt tillbaka i tiden. Tidigare kända byggen bestod av tre bord. Senare blev sniporna något fylligare, och fyra eller fem bord samt ett så kallat skvättebord gjorde farkosterna säkrare.
Detta är den historiska bakgrunden till att föreningen Torsösnipans Vänner bildades 2017.
Verksamheten är förlagd till den verkstad vid Brommösund, där Rune Hessle verkade fram till sin bortgång 2014. Målet för verksamheten är att bevara ett stycke ovärderlig kultur. En berättelse om öarnas liv och verksamhet i en tid som var helt annorlunda än den vi lever i just nu!
Olle Karlsson
Brommösund